Idag är det ölets dag.

Den 17 juli har utsetts till ölets dag, och det bör man ju fira. Nu tillhör det ju inte ovanligheterna att jag provar och njuter av hantverksöl men det är trevligt att kunna fira en dag som uppmärksammar det som ligger mig varmt om hjärtat. Så jag rotade fram en flaska av min första helmaltsbrygd. Längst in i skåpet stod den, något ensam och något sargad. En scottish strong ale kryddad med kanel, vanilj, äpple och russin. En julig öl som är ett resulat av en nybörjare som ville allt på en gång. Efter att ha läst mig till hur man bygger ett mäsk- och lakkärl på diverse hembryggarbloggar drog jag igång. Såklart hade jag inte köpt färdigkrossad malt utan cyklade iväg med en påse malt till mitt jobb (ett kök där jag annars stod och lagade mat till hungriga slipsbärande män över femtio) och lånade den stora mixern. Hemåt igen och drog igång. Allt gick enligt planerna, rätt OG, rätt mäsktemperatur. Ölen flaskades och efterjästes och blev min julklapp jag stolt lämnade över till andra ölintresserade vänner. Nu, nio månader senare har den fått stå till sig och den tunga, ganska söta ölen är en exposion av äpple, vanilj, kanel, russin och lönnsirap. Men inte särskilt god. Det som är kul med den är att jag gjorde den själv efter att ha hållt på med extraktbryggning en tid. Såhär med perspektiv och ett otal bryggningar senare kan jag ge mig själv rådet att inte skena iväg för tidigt. Börja lungt och metodiskt. Tänk efter: vilka smaker passar med vilka? Hur mycket är rimligt att ha i? Det är roligare att göra bra öl, och det är roligt att experimentera allt eftersom man behärskar teknikerna. Som en improviserad witbier på havtorn som numera är skickad till Omnipollos tävling. Jag återkommer om den.